Börjar med ett effektfullt stort draperi med ”Alice Cooper” skrivet över hela. Vid midnatt börjar ett tumultartat skuggspel mot skynket som sedan faller och jag ser en svartklädd Alice som precis stuckit ned en vitklädd Alice och låter denne falla till marken och showen börjar med ”It’s Hot Tonight”.
”It’s Hot Tonight” följs av gamla goa låtar som ”No More Mr Nice Guy”, ”Under My Wheels”, ”I’m Eighteen” och ”Is It My Body?” Jag tycker väl att gestikulerandet under till exempel ”No More Mr Nice Guy” var lite tamare än vanligt. Det brukar vara väldigt illustrativt. De gamla låtarna bryts av med den lite nyare ”Lost in America” och ”Woman of Mass Destruction” från senaste plattan (”Dirty Diamonds”). Det är faktiskt onödigt ruffigt i början bland publiken och mycket ‘’sidsvall” där folk flera gånger håller på att ramla omkull.
Innan konserten började hade vi dessutom ett miffo som kom och knuffade sin flickvän framför sig som någon annan murbräcka. När vi som hade stått där hyfsat länge för att få vara långt fram blev irriterade eller till och med arga sade han att ”han bara försökte få fram henne”. Hon verkade inte alls lika engagerad i att komma fram och knuffa på folk…
”Be My Lover” en av mina favoriter är nästa låt och första överraskningen kommer i form av ”Raped and Freezin’ ” Intressant låt med olika stilbyten. Nåsta låt ”Long Way to Go” är inte så otippad men ”Muscle of Love” var ingen dum överraskning och ”Public Animal #9” var skoj att höra. ”Desperado” inlett av ett spanskklingande akustiskt gitarrsolo och Alice i västernmundering följs upp av ”Halo of Flies” där Calico kommer in som den asiatiska damen som omnämns i låten och dansar och för sin solfjäder snyggt. ”Halo of Flies” innehåller även det obligatoriska trumsolot från Eric Singer, hjälpt av gitarristerna på varsin extratrumma vid sidan medan Chuck får stila med basen.
Sedan kommer den mer teatraliska biten som inleds av ”Welcome to my Nightmare”. Alice jagas här av några mardörmsvarelser i mörka kläder och skumma huvuden utan ansikten och skiftande färger, en av dem är dock klädd i en vid klänning med spets och sån’t. I sista stund till crescendot i låten lyckas Alice värja sig och jaga iväg dem.
En ny överraskning kommer i och med nästa låt, ”Cold Ethyl” där Alice misshandlar en kvinnlig docka som får antas vara Ethyl. Plötsligt i nästa låt ”Only Women Bleed” får dockan liv, visar sig vara en livs levande person som börjar dansa till denna tragiska låt om utsatta kvinnor. ”Only Women Bleed” följs upp av ”Steven” och sedan ”Dead Babies” där Alice kör runt på en svart barnvagn och tittar ned i vagnen på det lilla barnet för att sedan hålla upp det med en kanske inte så kärleksfull blick. Slutligen dödas dockan och visas upp för publiken.
I ”Ballad of Dwight Fry” åker förstås tvångströjan på och Alice ormar sig i den medan han desperat sjunger låten. Slutligen lyckas han komma loss men vad hjälper det, bödlarna fångar in honom och ”Devils Food”/”Killer”/”I Love the Dead” rullas galgen ut och skurk – Alice får vad han förtjänar och galgen rullas ut igen.
Plötsligt återuppstår Alice igen – som den Alice han dödade precis i början av showen, i vit frack och hatt och med den utstyrseln är det ”School’s Out” som gäller. Sedan kommer så klart ”Poison” vilket en jeppe stått och tjatat om hela konserten genom (och nu hade börjat se lite desperat ut). Jag fick nästan lust att gå fram till honom och säga att jag har över 225 _andra_ låtar med Alice än just ”Poison”. Inte så att jag har något direkt emot ”Poison” eller att man gillar den men man kanske inte ska hänga upp en hel show på en enda låt.
Sist kom ”Elected” med viftande av svensk flagga, Ryan Roxie som gästartist och valplakat, till exempel ”A troubled man for troubled times” och för att citera Alice själv under allt plakatviftande av hans anhängare; ”Why not Me?!?”
Sedan går jag lycklig därifrån. Det är hopplöst att förmedla känslan via en blogg men suveränt var det. En hel del ovanligare livelåtar och sköna variationer i dem och härlig show.
