Alice & Reverend Smith

Alice Cooper is a christian or at least he says so. He never ventures into what kind of christian he is but has said it's a personal kind and that he goes to church and reads the bible.

For some reason this upsets some christians. Many of the critics say that his songs are satanic, even the songs of the three records that sometimes get labeled ''christian''; The Last Temptation, Brutal Planet and Dragontown. I don't understand because nowhere can I find any glorification of The Devil, The Devil sure is tempting the listener or some character in the songs but it's clear he's no nice guy and that you shouldn't do any deals with him. I guess that they think it's satanic to sing about Satan but isn't The Devil, in a little different shapes, a part of most christian mythologies? If you really, really believe in God and Jesus, shouldn't you also usually believe in this evil entity that tries to lure people to stray away from what's right or some kind of entity that tests God's ways by trying to find shortcomings in God's reasonings? Isn't that what you usually is supposed to? Or do most christians not believe in any of the different devil figures? 

If they do, what's the satanic in having a person singing about an entity that tries to lure people to stray away and that that's no good? Or does it get to complicated to understand when Alice weaves it into the hard life of youths in modern America or that Alice often plays several roles, both on records and on stage? Do they really listen or just condemn? On the other hand, one blog condemned all rock 'n' roll because the word in it self was no good (used to mean to have sex, any other meaning except a musical style I don't know of).

Of course it could be hard to accept a song like Cold Ethyl, which he still performs, that's actually about necrophilia but then you have to bear in mind that the song is part of the nightmares of the young Steven who gets trapped in a sequence of nightmares directed by the mysterious nightmare spirit who tries to get to Steven in some way. A song that have got some beating is Prince of Darkness but again I can't understand it, nowhere's any glorification of the evil ways. The song describes the situation, there's an former angel that fell from Heaven, shunned Earth and found his place in Hell and from there works against God and his ways.

Maybe it's satanic to do a live horror show just because it's fun and exciting but that's not the accusations I see. Alice himself has sometimes said that some people need to get a little distance and/or humor wich sounds a little like Pat Boone who did a jazz cover record of hard rock songs (In a Metal Mood with, among other songs No More Mr Nice Guy) and got heavily criticized for that and told the critics to go get some humor. I rather might have a problem with Alice being a christian but he doesn't seem to preach and don't let it get in the way of good music and a good show so if it makes him happy…

illern (a) illertass.se

By the way, Reverend Smith is the guy who punches Alice in the nose when he goes to church in the kind of self biographical song No More Mr Nice Guy.

Theatre of Death

The show started with a big curtain with a skull of Alice in top hat, syringes, snakes, spiders and other stuff. Then suddenly we saw Alice cast his great shadow on the curtain and it fell and showed us Alice and the band. 

We got some hits and teen angst. Then came Wicked Young Man with Alice militarily marching around in a military uniform hat
singing about a rather scary individual. It's not the games he play or the movies he see or the music he dig, he's just a wicked young
 man, a viscous young man. The kind you suspect to join an extremist group or blow up a school or maybe just shoot some people. Some references in the song are to school killings. He mpales some stooge with a microphone stand and then get caught by other strange individuals running up on the stage and put in a straight white or rather red, vest. Can't have that kind of people running around can we?

Now comes Ballad of Dwight Fry but instead of escaping the vest as usual he get moved to the guillotine that has appeared on the stage and get punished for his crimes. I didn't think of it first but there might some thought behind choosing two teen angst songs/anthems before following up with Wicked Young Man. Might be a transition of character here or reasons for the wicked young man.

Usually the guillotine rolls out and Alice reappears from somewhere else. This time he climbed out from behind the guillotine seemingly surprised that he was alive and
having his head where it was before the beheading. He stumbles
around confused and slowly closes in on the box in front of the guillotine and there finds his head and stares wonderingly at it. Then he decides to move on. Some strange stooges come and equip him with new clothes and we get Go to Hell. In studio and usually on concerts this was sung from the peoples point of view when they accuse Alice for his ''crimes'', with or without proof and wants him to Hell. Here we get Alice singing from his own point of view and no ''You <Alice> can go to Hell'' but ''I can got to Hell'' and ''I've gone to Hell'' in an outfit looking like some kind of voodoo doctor or maybe one of the voodoo spirits I can't remember the name of. Apparently Alice went to Hell when he was killed. We also got Guilty, this song also about the accusations Alice got from people in the old days (and maybe still?) although it's more tongue in cheek than Go to Hell.

Then it slows down a little and we get Welcome to my Nightmare. From somewhere appears strange ghost-ghoul-like individuals. At first they seem to just stumble around aimlessly but as the song proceeds they home in on Alice and forces him up on a stool where they seem to overwhelm him. Alice manages to throw them away and get free and gets hold of one of them that's dressed like a woman. He grips her and throw her away. He then fetches her and she's now switched for a doll and Alice sing Cold Ethyl, the necrophilia song, while abusing the doll (and dances with it). We now pass on to Poison and a nurse with quite a big syringe appears and with some help they kill Alice with an injection or if he's just drugged.

Alice wakes up singing The Awakening which concludes that he killed his wife (the woman in Cold Ethyl?) and that maybe he felt good about it or at least strong. This leads to the drunk Alice in an asylum and From the Inside from the record with the same name. The record was inspired by Alice's staying at a hospital to get out his rather deep alcoholism in the middle of the 70's. Here he met some rather strange char-acters that inspired him to most
of the songs on the record. Some songs was inspired by his own situation and his fear for returning back to a normal life as a sober man, scared for what had went on without him and if his wife and friends would like this new person he had become. From the Inside opens the record and describes how Alice get lost with hisdrinking friends and ends up on the inside of the institution. During Alice's excesses on stage a nurse is taking notes in the background.

Alice follows up with another song from the same record, Nurse Rozetta, about an inmate that's quite on to Nurse Rozetta who, both in the song and on the stage, teases the inmate Alice who now is strapped to a wheel chair in a white dress full of writings he probably have done during his time in the hospital (a little like in the video for Along Came a Spider). The hospital is called The Renfield Nelson Asylum, probably named from the Renfield character and his long time friend Neslon who passed away not long ago. Dedications can be done in many ways…

He gets out from the strapments and get on his feet singing I Love the Dead and then Is it my Body, a song about a guy wondering why the girl wants him. Is it for his body or maybe who he is. Will she take the time to get to know who he really is or just dump him when she gets tired of him? He sings the song to the nurse, still playing the inmate that's turned on by Nurse Rozetta, and Rozetta just laughs at him and taunts him. He then sings Be my Lover, another song about love and different points of view. The nurse still taunts him and starts to undress throwing her stockings at him. Now something pops in the inmate’s head and he stares confused at one of the stockings and puts it over his head and takes the other stocking in both his hands, stretching it between his hands and looks towards the nurse. Then he sneaks up behind her and strangles her.

With Rozetta lying in his lap he sings Only Women Bleeds, a song about a woman that all the time has do to the boring stuff at home, who has to give her man the sex he wants, who has to stay at home while he parties with the guys, smoke and drinks and sometimes slap her. Now it's once again enough and Alice gets
caught and forced to climb the gallows. Here he stands singing I Never Cry, another song about his alcoholism in the 70's until the nurse suddenly just kicks away what he stands on and he gets strangled in the hangman's loop and they take him away hanging in the gallows (dressed in the nurse's wig).

The material for the tour promised ''They keep killing him. He keeps coming back'' So he does now wheeled on stage in a tower where he can look down on everyone singing Vengeance is Mine from the album Along Came a Spider, also about an asylum case. He really lives out the character's ego and follows up with Dirty Diamonds and the usual ''diamond necklaces'' for the audience and then Billion Dollar Babies. He beheads a doll and goes on with the song Killer about, yes, a killer that somehow didn't start out by killing people but ended up that way. Alice once again get caught and put in an ''iron maiden'' and executed once again.

Of course that didn't stop him from returning in the same clothes but with bloody holes after the pikes to sing No More Mr Nice Guy and squeezing the last out of us in Under my Wheels, one of the best live songs. We get one encore, School's Out with Alice in full tails with top hat, all in shiny silver, almost like mirrors. Of course we also get the big balloons.

Full throttle, some ballads, a little story and a little spooky,
great show.

Alice @ Göteborg

Glad iller!

Dagen började bra med Ryan Roxie (tidigare i Alices band) och Anton Körberg från Roxie 77, Conny Bloom och Andy Christell från Electric Boys och Chuck Garric och Keri Kelli från Alices band på Musikbörsen. Trevliga killar allihop, avslappnat coola och vana, antar jag, vid fans som får dubbla talproblem av rockstjärnestrålningen och att engelska inte är deras modersmål. Keri tog det väldigt lugnt och uppmanade alla att ta flera kort så att det blev något och det är så sant, andra kortet blir ofta bättre än första. Inget snobberi så långt ögat nådde från någon av de närvarande.

Efter det blev det en snabb macka och ladda upp med vätska och börja köa vid Lisebergshallen. Lite lagom uppspelt, glad och pratig stämning i kön. Insläpp halv sju och första artisten halv åtta (även om Ryan var noga med att påpeka att alla skulle vara vid arenan tidigt för att de skulle spela vid sju).

Roxie 77 var bra som förband och trevliga att lyssna och se på. Ryan är utåtriktad och de andra verkade gilla att spela med honom. Electric boys var inte heller alls dumma även om Roxie 77 verkade ha större fanbas på plats. Conny berättade hur han och Andy träffades över Alice Cooper när Killer kom ut.

Så var det dags att hissa stora skynket för att dölja förberedelserna för Alice och för att ge honom möjligheten att kasta sin stora skugga på skynket när det var dags. Konserten öppnade med en halv School’s Out som gick över i Department of Youth. Skoj var att det ganska snart blev tydligt att det var en ganska beläst publik, åtminstone kring mig. Det sjöngs med i låtar även mellan refränger, så väl i nya som gamla låtar, och publiken hängde med i replikskiftena i slutet på Department of Youth. Department of Youth följdes upp med I’m Eighteen och Wicked Young Man vilket jag tycker var ett bra val från Brutal Planet-/Dragontownperioden. Det har spelats en hel del Gimmie tidigare men jag gillar Wicked Young Man mer och det har väldigt skön rytm.

Sedan blev det Ballad of Dwight Fry fast i en ‘’straight red vest’’ i stället för den vita han sjunger om. Här bar det av till giljotinen och ett par ‘’I gotta get out of here’’ innan bilan föll. Till min förvåning staplar Alice sedan ut från giljotinen, med huvudet i behåll, och ser allmänt förvirrad ut - som om han undrade hur han överlevde det där. Lite försiktigt söker han sig fram till lådan framför giljotinen och plockar lite tveksamt upp sitt eget huvud och stirrar på det. Så småningom kommer han dock över det, får en ny utstyrsel av de lite märkliga statisterna och släpper loss i Go to Hell. Till skillnad från originalet som sjungs från folkets vy, de som anklagar honom och vill skicka honom till Helvetet sjunger han i första person och om hur han hamnat i Helvetet. Även Guilty från samma skiva fick mycket medsjungande från publiken runt mig - härligt.

Welcome to my Nightmare innehöll lite bisarra dansare som så småningom konvergerade kring Alice och jagade upp honom på en pall och verkar nästan få överhanden innan han slår ut med armarna och får mardrömmen på flykten och vi får Cold Ethyl. Alice dansar omkring med och är allmänt taskig och hårdhänt mot dockan innan han i Poison fångas in igen och en sköterska dyker upp med den garanterat största giftspruta jag sett och tre personer hjälps åt att sätta sprutan i Alice och klämma i honom giftet.

Det är kul att se hur hela bandet är där och spelar med Alice. Det kunde vara så mycket mer Alice i centrum och de andra bara irrelevanta musiker som bistår med musikspelandet. Inte här, de är med och jagar bort skumma gestalter som försöker komma åt Alice och får sina stunder att glassa på scen. Ibland backar Alice även bak och låter de andra få sola sig. Keri är en väldigt extrovert gitarrist men förutom Alice själv är Chuck svår att slå i interagerande med publiken. Killen har en fantastisk förmåga att titta ut i publiken och få en att känna det som om han tittade på just en själv. Därtill gör han saker med och mot publiken lika mycket som han poserar själv vilket är väldigt. trevligt. Överhuvudtaget kändes det som om de hade kul på scen och klickade, nästan så det slog lite gnistor.

‘’They keep killing him and he keep coming back’’ utlovade turnématerialet och Alice vaknar från giftsprutan i The Awakening och börjar sjunga denna med en skum distortioneffekt som är rätt läcker. När The Awakening tonade ut fick min kropp fart på allvar när rytmerna av From the Inside gungade igång. De följde sedan upp med Nurse Rozetta från samma skiva nu med Alice i rullstol och hånad av den sexiga sköterskan han drömmer om. Tusan vad skön From the Inside var, jag fick vibbar av den lite modifierade varianten från The Strange Case of Alice Cooper. Alice tar sig upp ur rullstolen och sitt drogade? tillstånd och fortfarande i sjukhusdräkt frågar han sköterskan om Is It my Body? men hon bara skrattar åt honom. Is It my Body är en i mitt tycke en bra livelåt men slås av efterföljande Be my Lover. Vi kan väl konstatera att jag inte vill hamna på mentalsjukhus överhuvdtaget men allra minst på det sjukhus, The Renfield Nelson Asylum, där scen-Alice drivs till vansinne.

Till slut får Alice nog efter att sköterskan stått och klätt av sig och gjort skuggspel på ett skynke, hånat homom, retats med honom och kastat strumpor på honom och drar en strumpa över huvudet och tittar lite på en andra strumpa han håller i händerna och försvinner bakom skynket bakom ryggen på henne och stryper henne. Sedan sjunger han Only Women Bleed med sköterskan liggande i knäet. Ståendes i galgen sjunger han sedan I Never Cry, en mycket bra ballad. På det hela taget tycker jag han gör ett bra jobb. Däremot märks det ibland under showen att han inte riktigt fixar att sjunga en del av de äldre låtarna som skrevs för en annan röst, de äldsta är ju 30 år eller äldre. De nyare låtarna har dock inte det problemet. Ibland kan jag inte annat än oroa mig lite för hur länge till vi kommer få se Alice live, hur länge rösten pallar. Plötsligt överraskas jag igen när sköterskan plötsligt sparkar undan pallen för honom mitt i en strof och Alice är ute för räkning en tredje gång. Galgen med Alice rullas ut och bandet får show:a och sola sig under instrumentalversion av Black Widow.

‘’They keep killing him. He keep coming back.’’ Den här gången i ett stort torn där han kan se ned på alla. Lite distat börjar Alice ropa på vengeance och bandet drar i gång Vengeance is Mine. När Alice slår ut armarna har han fått lika många lemmar som en spindel, The Spider, seriemördaren han spelar på Along Came a Spider. Han lyckas verkligen med den överlägsna kaxighet som han beskrivit som ett karaktärsdrag hos The Spider från Along Came a Spider.

Efter detta får vi Devil’s Food och Dirty Diamond med sedvanligt halsbandutkastande. Ut har kommit en liten vagn med en massa rikedomar på vilka tronar en alicesminkad docka. Med en värja i högsta hugg med spetsade alicedollarsedlar sjunger Alice Billion Dollar Babies. Som en snärt på slutet hugger han plötsligt utan att titta huvudet av dockan med ett backhandslag. Sedan kommer en av mina livefavoriter, Killer. Otroligt sköna rytmer och sjungande och väsande av Alice. Alice hamnar i en låda med en massa spetsiga störar i, ett ställe hos trollkonstnärer oftast reserverat för unga damer. Med en smäll slår de genom hans kropp och blodet skvätter upp kring hans huvud och han rullas död ut, ännu en gång. Och ännu en gång kommer han tillbaka i en tröja med blodiga hål både fram och bak och släpper loss i No More Mr Nice Guy men inte förrän bandet fått lira och härja på scenen i en instrumentalversion av I Love the Dead, publiken ivrigt påhejad av Chuck Garric denna otroligt extroverta bassist. No More Mr nice Guy är kanske den tydligaste låten men en av de grejer jag gillar med Alice är att han är så uttrycksfull. I No More Mr Nice Guy klöser han sina ögon, hugger sig i benet, ritar ‘’the social circle’’ i luften och visar hur hans far måste gömma sig. För att inte tala om den snärtiga högern som Reverend Smith tydligen ger honom trots att han går till kyrkan inkognito.

Sedan kan live med Alice och hans band bara bli bättre på ett vis: Under my Wheels! Här blir även bandet presenterat (Damon Johnson, Chuck Garric, Jimmy DaGrasso och Keri Kelli) och Tiffany som spelat sköterskan får en lång presentation. Sig själv presenterar Alice med ett enkelt ‘’Me!’’ mimandes hängning, ‘’Me!’’ mimandes tvångströja och så vidare. Efter att ha släppt loss ordentligt går bandet ut och det blir mörkt - en liten stund. Ett extranummer får vi också; School’s Out i hel version och med Ryan Roxie som smyger upp bakom ryggen på Alice och knackar honom på axeln (samt, så klart, de obligatorisa jätteballongerna med konfetti i). Att Ryan hänger på på extranummerna i sverigespelningarna är skoj.

Jävlar vilken show! Vilket Band! Vilken musik! Wohoo!

illern (a) illertass.se

Cooper-oke contest, vinnare utsedd

Nights with Alice Cooper har publicerat vinnarna i cooper-oke-tävlingen och det var riktigt roande att kolla på tävlingsbidragen. Mycket glimten i ögat och interna referenser. Låten som getts ut i karaokeversion är Alice senaste singel Keepin’ Halloween alive.

Tävlingsbidrag på Nights with Alice Cooper.

Ny singel med Alice

Alice släppte en ny singel idag, Keepin' Halloween Alive. Inte den bästa låt jag hört men inte så tokig. Tydligen inspelad lite halv-live i studio. Medverkar gör bland annat Piggy D. som varit med i Rob Zombies band (och även medverkade på Along Came a Spider).

Alice, Steven, The Spider

Min vän Bellis funderar lite kring Alice senaste skiva och tar en annan vända än jag gjort:

--

Jag har suttit under eftermiddagen och på nytt lyssnat igenom Alice Coopers nya skiva, Along Came a Spider, som är en rockopera och det tredje konceptalbumet om hans gestalt Steven (de båda föregående är superklassikern Welcome to My Nightmare och The Last Temptation). Dessutom dyker Steven upp i enstaka låtar på andra håll, som exempelvis i Wind-Up Toy på albumet Hey Stoopid.

Till saken hör att jag uppriktigt tror att det här nya albumet - och självklart de tidigare; minns bland annat samarbetet med Neil Gaiman, som gjorde serieboken som är så att säga den visuella sidan av The Last Temptation - är av intresse för skräckfans i gemen även om de inte är Alice Cooper-fans per se eller ens heavy metal-fans.

Den här gången djupdyker vi i den arachnofobiske psykopaten Stevens seriemördande, som antingen kan vara en psykostripp eller faktiskt utspelas i verkligheten. Alice Cooper gör det inte så enkelt att han berättar en rakt av-historia, utan han tillåter oss att söka ledtrådar och göra egna tolkningar. Och en intressant variant den här gången är att det förefaller som om den gravt sinnessjuke Steven - The Spider - kan ha fått förmågan att förvandla sig till ett övernaturligt väsen, en mördande spindel i kolossalformat. Det skulle gå i linje med det första konceptalbumets låt The Black Widow, där han av The Curator (Vincent Price) får veta att människan har härskat över världen som en korkad, sinnessjuk kung som bara är ett barn länge nog och att när människans imperium faller kommer svarta änkan, den giftigaste av spindlar, i egenskap av den värdigaste av efterträdare att överta tronen. Varpå Steven/Alice sjunger:

These words he speaks are true
We're all humanary stew if
We don't pledge allegiance to
The Black Widow

The horror that he brings
The horror of his sting
The unholiest of kings
The Black Widow

Our minds will be his toy
And every girl and boy will learn to be employed by
The Black Widow

Love me
Yes we love me
Love him
Yes we love him
Love me
Yes we love him

Lägg märke till att svarta änkan här kallas för "he" trots att det är honan The Curator hyllar, på grund av hennes medfödda behov av att dominera, behärska – vilket får henne att efter parningsakten förtära den mindre hanen. (Därav spindelns namn, svarta änkan – The Black Widow.) Men i texten är det hanen som hyllas och i refrängen är hanen plötsligt "me", det vill säga Steven.

På det nya albumet finns intressanta ledtrådar som vidareutvecklar temat.

I låten Wrapped in Silk sjunger Steven/Alice:

You should be wrapped in silk
You should be bathed in white
You should be wrapped in silk
I'll make that dream come true tonight

Visserligen kan man svepa in någon i silke i form av skynken, men man får en krypande, obehaglig känsla av att Steven menar något annat. Det mer spindellika sättet.

Dessutom återkommer flera gånger det faktum att han avser att förtära sina offer. Som i I'm Hungry:

Gimme gimme gimme gimme something to chew
Something soft and tender
How 'bout you

I'm hungry, I'm hungry

Och i I Am the Spider:

You're my sinner You're my dinner

Steven kan möjligen ha blivit kannibal, men det skulle omintetgöra den rätt naturliga kopplingen till The Black Widow.Vidare stärks tesen att han nu kan förvandla sig till en spindel av de illustrationer som beledsagar sångtexterna på Along Came a Spider och som ingår i albumkonceptet. På illustrationen till Wake the Dead ser vi en kvinna med armar bestående av spindelväv och att det övernaturliga har gjort insteg i Stevens värld (vilket i och för sig skedde redan på The Last Temptation, där det är svårt att se The Showman som någon annan än djävulen) syns även på illustrationen till Killed By Love, som föreställer en vampyrkvinna i färd med att kasta sig över en ovanligt dyster Alice. Bland albumets illustrationer finns även en bild på Stevens dagbok, prydd med en dödskalleförsedd spindel på omslaget. Alltså en spindel med människohuvud. En människospindel. Eller en symbol för en människa som kan förvandla sig till en spindel.

Dessutom avslutas Along Came a Spider med en dialog/monolog mellan Steven och The Spider:

Well, they found my diary today. They were appropriately appalled at the discovery of the eight victims. They're now putting it all together. Women wrapped in silk with one leg missing. Eight legs, one body, silk, spider, brilliant! We've been in this cell for 28 year, Steven. We couldn't have done all those horrible things. Yes, I know. I know what you always say. You trap, you kill, you eat. That's what a good spider does. You trap, you kill, you eat. You trap, you kill, you eat.

Det här skulle förklara låten Catch Me If You Can. De kan inte ta fast honom. För om Stevens kluvenhet inte bara är psykotisk utan äkta och han kan förvandla sig till The Spider, ett övernaturligt väsen i form av en spindel, kan han sannolikt även ta sig ut ur cellen för att leta efter offer och mörda dem. Sedan kan han återvända, på nytt förvandla sig till Steven, och därmed ha alibi. För han sitter ju inspärrad.

Utom när han är The Spider.

Eller kanske Alice.

Varning utfärdad.

Kör hårt,
Bellis

Steven eller Steven?

Vidare funderingar kring Steven se även illertass.se eller inlägget Along Came a Steven nedan.

Så vem är egentligen Steven på Along Came a Spider? Enligt Alice själv är det Spiders tama spindel som han sitter och pratar med på dårhuset. Spindeln syns på bilden i inlägget som länkades ovan vilket är baksidan på LP-versionen. Spindeln finns även med på framsidan. Alltihop med de mördade kvinnorna och de åtta benen och så vidare är enligt samma intervju i Rue Morgue bara Spiders egna fantasier. ”The one thing” som inte var så perfekt som nämns i introt är inte som man kan tro när man lyssnar på skivan att Spider blir förälskad i sitt åttonde offer och inte kan döda henne utan att alltihop visar sig vara fantasier. Killen som kallar sig Spider har suttit på anstalten i 28 år.

Så Steven på Along Came a Spider är inte en person i Spiders huvud som jag skrev i inlägget som jag länkar till ovan. Näe, det verkar inte så, bara en tam spindel. i och för sig galet nog.

Men.

Om man tittar på insidan av omslaget till LP-versionen avAlong Came a Spider finns det en mängd bilder som har med låtarna att göra. Bland dessa finns några intressanta saker; framsidan på en bok vid namn Along Came a Spider och ett uppslag i en anteckningsbok.

Along came a spiderboken har förtryckt ‘’This book belongs to” och under det en tom rad. Där har någon med kretig stil skrivit ”Steven”. Någon har även med samma kretiga stil ritat en kniv och en strecktjej samt något som kan vara en schematisk svarta änkan. Det är en oval med åtta spröt eller ben och ett timglasmärke inuti.

Anteckningsboken får vi se ett uppslag ur. Vänstra sidan har en ritad spindel och något som kallas ”the spider blade”. Det är en ihålig oval med åtta spetsar, fyra på vardera ”långsidan” av ovalen. Snarlik det som kunde vara en schematisk svarta änkan på along came a spiderboken – förutom timglasmärket. Det finns även en notering inuti hålet i ”the spider blade”, ”needs grip”. På högra sidan finns en bild på en ung grabb, Alice Cooper närmare bestämt. På denna har det kladdats Alice spindelmake up som Spider använder. Under bilden finns en noggrannare skiss på ovalen med spröten, nu med en timglasform i mitten. Likheten med en svarta änkan är nu större igen. Vad som blir tydligt tillsammans med noteringarna ”razor sharp” och ”eight spikes” är att det är någon form av tillhygge.

Nu känns det inte som att det är en spindel som suttit och gjort det här utan snarare en person vid namn Steven. Det hamnar onekligen i konflikt med vad Alice själv sade i intervjun i Rue Morgue. Vad ska vi då tro? Är alltihop bara Spiders fantasier men att Steven trots allt är en av Spiders personligheter som jag skrev i mitt förra inlägg om Steven? Kanske sitter Spider och fantiserar där på anstalten och projicerar sin personlighet Steven på sin, eventuellt tama, spindel? Varför i så fall projicera på spindeln? Fascination för spindlar och bara galenskap eller är det så att Steven trots allt gjort något som Spider vill skjuta över på någon annan?