Glad iller!
Dagen började bra med Ryan Roxie (tidigare i Alices band) och Anton Körberg från Roxie 77, Conny Bloom och Andy Christell från Electric Boys och Chuck Garric och Keri Kelli från Alices band på Musikbörsen. Trevliga killar allihop, avslappnat coola och vana, antar jag, vid fans som får dubbla talproblem av rockstjärnestrålningen och att engelska inte är deras modersmål. Keri tog det väldigt lugnt och uppmanade alla att ta flera kort så att det blev något och det är så sant, andra kortet blir ofta bättre än första. Inget snobberi så långt ögat nådde från någon av de närvarande.
Efter det blev det en snabb macka och ladda upp med vätska och börja köa vid Lisebergshallen. Lite lagom uppspelt, glad och pratig stämning i kön. Insläpp halv sju och första artisten halv åtta (även om Ryan var noga med att påpeka att alla skulle vara vid arenan tidigt för att de skulle spela vid sju).
Roxie 77 var bra som förband och trevliga att lyssna och se på. Ryan är utåtriktad och de andra verkade gilla att spela med honom. Electric boys var inte heller alls dumma även om Roxie 77 verkade ha större fanbas på plats. Conny berättade hur han och Andy träffades över Alice Cooper när Killer kom ut.
Så var det dags att hissa stora skynket för att dölja förberedelserna för Alice och för att ge honom möjligheten att kasta sin stora skugga på skynket när det var dags. Konserten öppnade med en halv School’s Out som gick över i Department of Youth. Skoj var att det ganska snart blev tydligt att det var en ganska beläst publik, åtminstone kring mig. Det sjöngs med i låtar även mellan refränger, så väl i nya som gamla låtar, och publiken hängde med i replikskiftena i slutet på Department of Youth. Department of Youth följdes upp med I’m Eighteen och Wicked Young Man vilket jag tycker var ett bra val från Brutal Planet-/Dragontownperioden. Det har spelats en hel del Gimmie tidigare men jag gillar Wicked Young Man mer och det har väldigt skön rytm.
Sedan blev det Ballad of Dwight Fry fast i en ‘’straight red vest’’ i stället för den vita han sjunger om. Här bar det av till giljotinen och ett par ‘’I gotta get out of here’’ innan bilan föll. Till min förvåning staplar Alice sedan ut från giljotinen, med huvudet i behåll, och ser allmänt förvirrad ut - som om han undrade hur han överlevde det där. Lite försiktigt söker han sig fram till lådan framför giljotinen och plockar lite tveksamt upp sitt eget huvud och stirrar på det. Så småningom kommer han dock över det, får en ny utstyrsel av de lite märkliga statisterna och släpper loss i Go to Hell. Till skillnad från originalet som sjungs från folkets vy, de som anklagar honom och vill skicka honom till Helvetet sjunger han i första person och om hur han hamnat i Helvetet. Även Guilty från samma skiva fick mycket medsjungande från publiken runt mig - härligt.
Welcome to my Nightmare innehöll lite bisarra dansare som så småningom konvergerade kring Alice och jagade upp honom på en pall och verkar nästan få överhanden innan han slår ut med armarna och får mardrömmen på flykten och vi får Cold Ethyl. Alice dansar omkring med och är allmänt taskig och hårdhänt mot dockan innan han i Poison fångas in igen och en sköterska dyker upp med den garanterat största giftspruta jag sett och tre personer hjälps åt att sätta sprutan i Alice och klämma i honom giftet.
Det är kul att se hur hela bandet är där och spelar med Alice. Det kunde vara så mycket mer Alice i centrum och de andra bara irrelevanta musiker som bistår med musikspelandet. Inte här, de är med och jagar bort skumma gestalter som försöker komma åt Alice och får sina stunder att glassa på scen. Ibland backar Alice även bak och låter de andra få sola sig. Keri är en väldigt extrovert gitarrist men förutom Alice själv är Chuck svår att slå i interagerande med publiken. Killen har en fantastisk förmåga att titta ut i publiken och få en att känna det som om han tittade på just en själv. Därtill gör han saker med och mot publiken lika mycket som han poserar själv vilket är väldigt. trevligt. Överhuvudtaget kändes det som om de hade kul på scen och klickade, nästan så det slog lite gnistor.
‘’They keep killing him and he keep coming back’’ utlovade turnématerialet och Alice vaknar från giftsprutan i The Awakening och börjar sjunga denna med en skum distortioneffekt som är rätt läcker. När The Awakening tonade ut fick min kropp fart på allvar när rytmerna av From the Inside gungade igång. De följde sedan upp med Nurse Rozetta från samma skiva nu med Alice i rullstol och hånad av den sexiga sköterskan han drömmer om. Tusan vad skön From the Inside var, jag fick vibbar av den lite modifierade varianten från The Strange Case of Alice Cooper. Alice tar sig upp ur rullstolen och sitt drogade? tillstånd och fortfarande i sjukhusdräkt frågar han sköterskan om Is It my Body? men hon bara skrattar åt honom. Is It my Body är en i mitt tycke en bra livelåt men slås av efterföljande Be my Lover. Vi kan väl konstatera att jag inte vill hamna på mentalsjukhus överhuvdtaget men allra minst på det sjukhus, The Renfield Nelson Asylum, där scen-Alice drivs till vansinne.
Till slut får Alice nog efter att sköterskan stått och klätt av sig och gjort skuggspel på ett skynke, hånat homom, retats med honom och kastat strumpor på honom och drar en strumpa över huvudet och tittar lite på en andra strumpa han håller i händerna och försvinner bakom skynket bakom ryggen på henne och stryper henne. Sedan sjunger han Only Women Bleed med sköterskan liggande i knäet. Ståendes i galgen sjunger han sedan I Never Cry, en mycket bra ballad. På det hela taget tycker jag han gör ett bra jobb. Däremot märks det ibland under showen att han inte riktigt fixar att sjunga en del av de äldre låtarna som skrevs för en annan röst, de äldsta är ju 30 år eller äldre. De nyare låtarna har dock inte det problemet. Ibland kan jag inte annat än oroa mig lite för hur länge till vi kommer få se Alice live, hur länge rösten pallar. Plötsligt överraskas jag igen när sköterskan plötsligt sparkar undan pallen för honom mitt i en strof och Alice är ute för räkning en tredje gång. Galgen med Alice rullas ut och bandet får show:a och sola sig under instrumentalversion av Black Widow.
‘’They keep killing him. He keep coming back.’’ Den här gången i ett stort torn där han kan se ned på alla. Lite distat börjar Alice ropa på vengeance och bandet drar i gång Vengeance is Mine. När Alice slår ut armarna har han fått lika många lemmar som en spindel, The Spider, seriemördaren han spelar på Along Came a Spider. Han lyckas verkligen med den överlägsna kaxighet som han beskrivit som ett karaktärsdrag hos The Spider från Along Came a Spider.
Efter detta får vi Devil’s Food och Dirty Diamond med sedvanligt halsbandutkastande. Ut har kommit en liten vagn med en massa rikedomar på vilka tronar en alicesminkad docka. Med en värja i högsta hugg med spetsade alicedollarsedlar sjunger Alice Billion Dollar Babies. Som en snärt på slutet hugger han plötsligt utan att titta huvudet av dockan med ett backhandslag. Sedan kommer en av mina livefavoriter, Killer. Otroligt sköna rytmer och sjungande och väsande av Alice. Alice hamnar i en låda med en massa spetsiga störar i, ett ställe hos trollkonstnärer oftast reserverat för unga damer. Med en smäll slår de genom hans kropp och blodet skvätter upp kring hans huvud och han rullas död ut, ännu en gång. Och ännu en gång kommer han tillbaka i en tröja med blodiga hål både fram och bak och släpper loss i No More Mr Nice Guy men inte förrän bandet fått lira och härja på scenen i en instrumentalversion av I Love the Dead, publiken ivrigt påhejad av Chuck Garric denna otroligt extroverta bassist. No More Mr nice Guy är kanske den tydligaste låten men en av de grejer jag gillar med Alice är att han är så uttrycksfull. I No More Mr Nice Guy klöser han sina ögon, hugger sig i benet, ritar ‘’the social circle’’ i luften och visar hur hans far måste gömma sig. För att inte tala om den snärtiga högern som Reverend Smith tydligen ger honom trots att han går till kyrkan inkognito.
Sedan kan live med Alice och hans band bara bli bättre på ett vis: Under my Wheels! Här blir även bandet presenterat (Damon Johnson, Chuck Garric, Jimmy DaGrasso och Keri Kelli) och Tiffany som spelat sköterskan får en lång presentation. Sig själv presenterar Alice med ett enkelt ‘’Me!’’ mimandes hängning, ‘’Me!’’ mimandes tvångströja och så vidare. Efter att ha släppt loss ordentligt går bandet ut och det blir mörkt - en liten stund. Ett extranummer får vi också; School’s Out i hel version och med Ryan Roxie som smyger upp bakom ryggen på Alice och knackar honom på axeln (samt, så klart, de obligatorisa jätteballongerna med konfetti i). Att Ryan hänger på på extranummerna i sverigespelningarna är skoj.
Jävlar vilken show! Vilket Band! Vilken musik! Wohoo!
illern (a) illertass.se
